Det som inte dödar oss gör oss starkare!
Igår kväll satt jag och pratade med min mamma över msn, och hon berättade hur stolt hon är över mig för att jag är så stark och har hittat tillbaka till livet igen, att jag blivit mig själv igen.
Dom som har följt min blogg länge vet att jag ofta är öppen vad gäller min känslor och hur jag mår, och dom flesta vet även att mitt liv inte varit alltför lätt. Uppväxt med en konstant alkoholiserad far, en mor som kämpar med att ta hand om både mig, min syster och min far och samtidigt sköta sitt jobb. Jag har alltid önskat mig en lite annorlunda barndom med en nykter pappa men när jag idag tänker efter så kanske det var så att min uppväxt hjälpte mig att bygga upp min styrka, jag lärde mig hantera sånt som inte barn borde och som andra barn inte lärde sig.
Livet blev dock inte lättare när jag blev äldre, jag har som vuxen blivit våldtagen 2 gånger varav en fick fängelse och den andra är fortfarande på fri fot, detta var även visd helt olika tillfällen. Den första gången var det en svensk äldre man, min dåvarande pojkväns granne och han blev gripen och det var en väldigt svårt period i mitt liv och det absolut jobbigaste jag varit med om. Själva övergreppet var ju svårt i sig men sedan alla följder av gripandet gjorde så att man kände sig ständigt våldtagen, man återupplevde allting hela gången och det verkade aldrig ta slutr
Som tur är var min dåvarande pojkvän ett underbart stöd tills efter rättegången då han bestämde sig för att lämna mig och då föll jag ännu lite djupare ner i skiten och kände mig så totalt ensam och vågade knappt ta mig till affären. Och det var då alla känslor bubblade över och det blev för mycket, jag kände mig äcklig, jag skämde och jag ville dö! Och jag försökte många gånger ta mitt liv men det resulterade bara i djupa ärr på armar och ett antal dagar på psykavdelningen samt massa mediciner och träffar med olika pyskologer.
Men medicinerna gjorde mig sämre, jag stängde totalt in mig i en bubbla fylld av mitt eget elände och mådde sämre och sämre och jag hade ärligt talat dödslängtan. Jag var ständigt medicerad, antidepressiva medel, narkotika klassade lugnande + sömntabletter. Jag tappade livglöden helt, jag brydde mig inte om något och orkade inte göra något, jag var helt apatiskt och såhär håll det på ett tag.
Jag fick träffa massvis med psykologer och den ena var mer idiotisk än den andra men till slut tipsade min advokat om en bra kurator och henne fick jag företroende för fort och väldigt sakta började jag ta mig tillbaka till verkligheten och livet med hennes hjälp, Tusen tack Maria <3
Han vart dömd till 2 år och 6 månader men var dock ute efter 1 år.
Den andra personen var en utländsk kille i 20-30 års åldern som överföll mig när jag var på väg till taxin. EFter att svinet lämnat mig där liggandes på marken kom tre killar och hjälpte mig och ringde polisen fast jag bett dom att låta bli. Polisen var snabbt på plats och jagf var fast besluten att inte säga ett ord och dom enda tankarna som flög runt i min skalle var " vad hände?" och "inte igen, jag går inte igenom skiten igen". Jag gjorde många försök att springa ifrån polisen men lyckades aldrig och allt dom ville var att hjälpa mig, men jag var så skadad av första gången och alla förhör därefter samt 2 rättegångar att jag bara ville hem och sova och vakna upp och hoppas att det aldrig hade hänt.
Jag ville ju att dom skulle få fast killen menå andra sidan var jag lika rädd för att dom skulle få fast honom för jag orkade inte gå igenom allt, men nu önskar jag verkligen att dom hade fått tag i honom för han ahr fortfarande inte fått sitt straff och det är orättvist. Denna gång reagerade jag inte på vad som hänt utan livet flöt på som vanligt och än idag har jag knappt reagerat på det som hände den kvällen. Jag var så avstängd känslomässigt att jag inte tog in vad som hände andra gången utan det bara rann av mig och jag förträngde det.
Idag är jag lycklig, mår bra och är starkare än någonsin dock har jag fortfarande lite problem med vissa saker som tex vistas ensam i folkmassor men det går bra så länge jag inte är själv, jag är väldigt avvaktande mot äldre män och utländska killar mellan 20-30 och allt detta pga det jag har varit med om.
Men jag vart riktigt glad när mamma sa att hon var så stolt över mig för att jag klarat av att resa mig upp igen efter allting och leva ett normalt liv :) Och jag är faktiskt stolt över mig själv <3
Och frågan kanske är, varför skriver jag detta egentligen?
Jo, för jag har nästan aldrig pratat om det så noga och det var skönt att få ur sig det mesta men dock inga detaljer för det klarar jag inte av att tänka på. Att få skriva av sig såhär är terapi för mig!
Livet blev dock inte lättare när jag blev äldre, jag har som vuxen blivit våldtagen 2 gånger varav en fick fängelse och den andra är fortfarande på fri fot, detta var även visd helt olika tillfällen. Den första gången var det en svensk äldre man, min dåvarande pojkväns granne och han blev gripen och det var en väldigt svårt period i mitt liv och det absolut jobbigaste jag varit med om. Själva övergreppet var ju svårt i sig men sedan alla följder av gripandet gjorde så att man kände sig ständigt våldtagen, man återupplevde allting hela gången och det verkade aldrig ta slutr
Som tur är var min dåvarande pojkvän ett underbart stöd tills efter rättegången då han bestämde sig för att lämna mig och då föll jag ännu lite djupare ner i skiten och kände mig så totalt ensam och vågade knappt ta mig till affären. Och det var då alla känslor bubblade över och det blev för mycket, jag kände mig äcklig, jag skämde och jag ville dö! Och jag försökte många gånger ta mitt liv men det resulterade bara i djupa ärr på armar och ett antal dagar på psykavdelningen samt massa mediciner och träffar med olika pyskologer.
Men medicinerna gjorde mig sämre, jag stängde totalt in mig i en bubbla fylld av mitt eget elände och mådde sämre och sämre och jag hade ärligt talat dödslängtan. Jag var ständigt medicerad, antidepressiva medel, narkotika klassade lugnande + sömntabletter. Jag tappade livglöden helt, jag brydde mig inte om något och orkade inte göra något, jag var helt apatiskt och såhär håll det på ett tag.
Jag fick träffa massvis med psykologer och den ena var mer idiotisk än den andra men till slut tipsade min advokat om en bra kurator och henne fick jag företroende för fort och väldigt sakta började jag ta mig tillbaka till verkligheten och livet med hennes hjälp, Tusen tack Maria <3
Han vart dömd till 2 år och 6 månader men var dock ute efter 1 år.
Den andra personen var en utländsk kille i 20-30 års åldern som överföll mig när jag var på väg till taxin. EFter att svinet lämnat mig där liggandes på marken kom tre killar och hjälpte mig och ringde polisen fast jag bett dom att låta bli. Polisen var snabbt på plats och jagf var fast besluten att inte säga ett ord och dom enda tankarna som flög runt i min skalle var " vad hände?" och "inte igen, jag går inte igenom skiten igen". Jag gjorde många försök att springa ifrån polisen men lyckades aldrig och allt dom ville var att hjälpa mig, men jag var så skadad av första gången och alla förhör därefter samt 2 rättegångar att jag bara ville hem och sova och vakna upp och hoppas att det aldrig hade hänt.
Jag ville ju att dom skulle få fast killen menå andra sidan var jag lika rädd för att dom skulle få fast honom för jag orkade inte gå igenom allt, men nu önskar jag verkligen att dom hade fått tag i honom för han ahr fortfarande inte fått sitt straff och det är orättvist. Denna gång reagerade jag inte på vad som hänt utan livet flöt på som vanligt och än idag har jag knappt reagerat på det som hände den kvällen. Jag var så avstängd känslomässigt att jag inte tog in vad som hände andra gången utan det bara rann av mig och jag förträngde det.
Idag är jag lycklig, mår bra och är starkare än någonsin dock har jag fortfarande lite problem med vissa saker som tex vistas ensam i folkmassor men det går bra så länge jag inte är själv, jag är väldigt avvaktande mot äldre män och utländska killar mellan 20-30 och allt detta pga det jag har varit med om.
Men jag vart riktigt glad när mamma sa att hon var så stolt över mig för att jag klarat av att resa mig upp igen efter allting och leva ett normalt liv :) Och jag är faktiskt stolt över mig själv <3
Och frågan kanske är, varför skriver jag detta egentligen?
Jo, för jag har nästan aldrig pratat om det så noga och det var skönt att få ur sig det mesta men dock inga detaljer för det klarar jag inte av att tänka på. Att få skriva av sig såhär är terapi för mig!
Kommentarer
Postat av: sophie
jäävlar tjejen vad du varit med om mycket :( jisses vad ledsen ja blev av o läsa det. du är verkligen en stark tjej.. låt ingen styra över dig, varken dom du älskar eller du själv. låt allt komma som de kommer o tänk positivt. fast de gör du redan :)
du är en bra mamma ska du veta <3 heja heja.
jag vet hur det känns med en alkoliserad föräldrer, det är inte ett dugg kul så förstår precis dina känslor kring det. en stor kram till dig
Postat av: JNY ©
Starkt skrivet Jenny! Jag blir berörd.
Stå på dig, du är en stark person! <3
Du har folk i din omgivning som verkligen uppskattar dig och tycker om dig för den du är.
Du är värd all lycka. Ta hand om dig :)
Trackback
