Jag vaknade i morse av att Novah sparkade mig i ögat, och jag kände att min rygg och nacke gjorde fruktansvärt ont som om jag blivit påkörd av en ångvält kanske? Men jag har inte ramlat eller något om jag inte gick i sömnen och vandrade ut i trapphuset och gick längst upp och rullade ner? men njee det låter inte så troligt va? Anyway, efter mycket undrande över vart smärtan kunde komma ifrån så vände jag mig om och kikade om Novah var vaken och ja det var hon såklart, hon låg där med världens största leende och jag kände hur lyckan liksom bubblade i mig och blev genast på ett bra humör.


Att se sitt lilla barn le mot en är en otrolig känsla, man fylls av en sån glädje, ett sånt lyckorus så att man blir helt hög, hög av lycka. Ett leende från sitt barn kan lysa upp vilken tillvaro som helst, hur dåligt man än mår, hur ledsen man är, hur arg och irriterad man än är så rinner alla dom känslorna av en och man fylls av lycka och glädje när ens barn ler mot en.


Jag älskar när Novah ler sitt super stora tandlösa leende, jag älskar hennes alla ljud som hela tiden utvecklas och som nu gått från lugnt bebisjoller till någon form av lite högre skrikliknande ljud, oj oj så hon härjar nu =), jag älskar allt med min lilla tös och är så lycklig och stolt över henne.