Pain is a part off my life.
4 sömnlösa nätter kan leda till mycket tankar och enorm ångest. Har i stort sett legat och tänkt på exakt allt mellan himmel och jord. Bland annat har jag tänkt en hel del på döden och vad som händer efter döden.
Egentligen vart tar man vägen när man har dött?
Kristna tror ju på himmlen och helvetet, men vad krävs då för att hamna i himmlen respektive helvetet? och va fan händer där? Sitter man på ett fluffigt rosa moln och dricker fina drinkar? Brinner man upp inifrån?
Eller man kanske bara upphör att existera? eller vandrar omkring som en vilsen själv här på jorden?
Jag vet faktiskt inte men är otroligt nyfiken.
Och jag är definitivt inte rädd för att dö, jag är snarare rädd för tiden, att jag inte ska ha tillräckligt med tid att uppfylla mina drömmar och mål innan jag tvingas att lämna världen. Men å andra sidan har jag varken drömmar eller mål att eftersträva, inte heller någon passion eller något hopp. Det var så en gång i tiden, då jag var den där flickan fylld av engeri, glädje, passion och lycka. Min stora passion var handbollen och det var hela mitt liv, mina drömmar och mål var att någon gång i framtiden få spela i elitserien, inte bara ösk. Men som kom skadan som grusade hela den drömmen och att återigen få spela på topp är något som inte kommer att hända i mitt liv. Men positiv som jag då var ersattes drömmen med någon annan, men nu spelar inget någon roll längre. För har jag något som helst hopp eller någon form av dröm inför framtiden så förstörs det ändå. Och nu har jag även insett att varje gång jag kommer ett steg närmre lycka och framgång händer något som drar ner mig till skiten igen. Det är som om att mitt öde redan är bestämt, det är inte meningen att jag ska finna lycka vare sig med någon annan eller själv. Det kanske är meningen att jag ska dö som en ensam olyckling liten tant?
Jag ställer mig samma frågor varenda dag, vem är jag egentligen? vem har jag blivit? och vem kommer jag att bli?
Jag är något jag absolut inte vill vara, jag är apatisk, känslokall, hänsynslös och olycklig. Jag har blivit någon som är totalt iskall vad gäller allt, jag bryr mig helt enkelt inte om någon/något. Men vill bli den jag var, fast det vet jag att det är omöjligt. Jag kan inte bli något som jag var efter allt jag har varit med om, men frågan är kan jag någonsin bli sådär överdrivet glad och lycklig igen? och en ännu större fråga är kommer jag någonsin kunna älska eller bli älskad?
Jag vill kunna älska någon sådär äckligt mycket att man skulle kunna dö för personen, men det går bara inte.
Om jag mot all förmodan börjar tycka om någon kille så försvinner dom känslorna efter 3-4 dagar, max en vecka.
Det känns som om jag har förlorat en massa tid, som om tiden bara flyger förbi och jag bara hänger med utan att något händer. Jag vill inte vakna upp när jag är 60 år och sitta i fönstret med en kaffe i ena handen och cigg i andra och titta ner på allt folk som springer omkring nere på gatan, dom som har någon att komma hem till eller något annat meningsfullt i sitt liv. Och inse att den ända kärleken i mitt liv är min katt och höjdpunkten är bridgekvällarna på söndagar på pensionär hemmet. Nej sån vill jag absolut inte bli.
Jag vill kunna vakna upp när jag är 60 och tycka att mitt liv har varit underbart.
Egentligen vart tar man vägen när man har dött?
Kristna tror ju på himmlen och helvetet, men vad krävs då för att hamna i himmlen respektive helvetet? och va fan händer där? Sitter man på ett fluffigt rosa moln och dricker fina drinkar? Brinner man upp inifrån?
Eller man kanske bara upphör att existera? eller vandrar omkring som en vilsen själv här på jorden?
Jag vet faktiskt inte men är otroligt nyfiken.
Och jag är definitivt inte rädd för att dö, jag är snarare rädd för tiden, att jag inte ska ha tillräckligt med tid att uppfylla mina drömmar och mål innan jag tvingas att lämna världen. Men å andra sidan har jag varken drömmar eller mål att eftersträva, inte heller någon passion eller något hopp. Det var så en gång i tiden, då jag var den där flickan fylld av engeri, glädje, passion och lycka. Min stora passion var handbollen och det var hela mitt liv, mina drömmar och mål var att någon gång i framtiden få spela i elitserien, inte bara ösk. Men som kom skadan som grusade hela den drömmen och att återigen få spela på topp är något som inte kommer att hända i mitt liv. Men positiv som jag då var ersattes drömmen med någon annan, men nu spelar inget någon roll längre. För har jag något som helst hopp eller någon form av dröm inför framtiden så förstörs det ändå. Och nu har jag även insett att varje gång jag kommer ett steg närmre lycka och framgång händer något som drar ner mig till skiten igen. Det är som om att mitt öde redan är bestämt, det är inte meningen att jag ska finna lycka vare sig med någon annan eller själv. Det kanske är meningen att jag ska dö som en ensam olyckling liten tant?
Jag ställer mig samma frågor varenda dag, vem är jag egentligen? vem har jag blivit? och vem kommer jag att bli?
Jag är något jag absolut inte vill vara, jag är apatisk, känslokall, hänsynslös och olycklig. Jag har blivit någon som är totalt iskall vad gäller allt, jag bryr mig helt enkelt inte om någon/något. Men vill bli den jag var, fast det vet jag att det är omöjligt. Jag kan inte bli något som jag var efter allt jag har varit med om, men frågan är kan jag någonsin bli sådär överdrivet glad och lycklig igen? och en ännu större fråga är kommer jag någonsin kunna älska eller bli älskad?
Jag vill kunna älska någon sådär äckligt mycket att man skulle kunna dö för personen, men det går bara inte.
Om jag mot all förmodan börjar tycka om någon kille så försvinner dom känslorna efter 3-4 dagar, max en vecka.
Det känns som om jag har förlorat en massa tid, som om tiden bara flyger förbi och jag bara hänger med utan att något händer. Jag vill inte vakna upp när jag är 60 år och sitta i fönstret med en kaffe i ena handen och cigg i andra och titta ner på allt folk som springer omkring nere på gatan, dom som har någon att komma hem till eller något annat meningsfullt i sitt liv. Och inse att den ända kärleken i mitt liv är min katt och höjdpunkten är bridgekvällarna på söndagar på pensionär hemmet. Nej sån vill jag absolut inte bli.
Jag vill kunna vakna upp när jag är 60 och tycka att mitt liv har varit underbart.
Kommentarer
Trackback
